Att träna med Tove.

Bara man tränar så blir man bra? Det är frågan jag ställde mig efter ca två års tränande.

Triathlon är en ganska komplex sport med mycket träning, tre grenar som ska pusslas ihop till en och där emellan ska man hinna med återhämtning, livet osv.

Jag tränade med hjälp av klubbens upplägg och input från andra träningskompisar i mer eller mindre ca 2 år. Jag tränade mycket, jag tränade lite, jag sprang fort och jag sprang långt, jag simmade mycket jag simmade lite. Men efter ett tag började jag fundera på om det inte skulle vara smart att strukturera upp träningen på ett bättre sätt.

När jag förra året körde Kalmar Järnmannen så utgick jag ifrån Joe Friel`s bok Going long.

Visst jag hade ett schema att följa, delmål att uppnå. Men jag kände ändå att det saknades något i träningen. Jag la ju väldigt mycket energi och tid på träningen och planering. Jag var dock ganska osäker på vad utfallet skulle bli.

Utfallet vart ju trots allt bra, jag kom ju i mål i Kalmar, på tiden 11:55. En tid jag inte var helt nöjd med, men ändå inte helt missnöjd med. Det kändes aldrig som jag tävlade, det kändes bara som att jag genomförde tävlingen. Jag tog det säkra för det osäkra hela vägen från start till mål.

Jag vill ju tävla!

Jag började mer och mer fundera på att börja träna med en coach.

Jag började leta runt lite på nätet och fråga runt bland klubbkompisar, visst Pontus och alla de andra riktigt snabba killarna och tjejerna hade ju tränare, men skulle en tränare kunna vara något för mig som inte var särskilt erfaren eller snabb?

Det svåraste visade sig vara att hitta en triathlontränare överhuvudtaget.

Efter massor med googlade och efterforskande så hittade jag www.tovewiklund.com

Funderade både mycket och lite över allt och inget, funderade även över vilka frågor jag skulle ställa till en eventuellt bilvande tränare. Efter allt funderade så tog jag mod till mig och skickade ett mail till Tove och fick ett snabbt svar och ett telefonnummer.

Vi snackades vid ett par gånger och ganska direkt kände jag att detta kommer bli väldigt bra. Efter en segdragen viloperiod efter Kalmar så drog vi igång med träningen. Vecka efter vecka fick jag pass i mailen.

Jag tränade på enligt schemat jag fick, ringde Tove när jag behövde. Det behövdes bollas lite fram och tillbaka för att få allt att gå ihop, med jobb, träning och allt annat som rör livet. Men efter en kortare inkörsperiod så snurrade allt på till största belåtenhet.

Det är väldigt skönt att helt lämna över kontrollen och planeringen av träningen till någon annan. Det har även givigt mig mer självsäkerhet i det jag håller på med. Det har även gett mig mer tid att fokusera på det jag vill göra, att träna, vilket är väldigt skönt.

Så vad skiljer en bra tränare från en dålig tränare?

Alla tränare är nog mer eller mindre bra, när träningen går bra. På senaste tid har jag haft lite problem med träningen, ont i ryggen och kramper i benen.

Här tror jag du kommer märka om du har en bra tränare eller inte, just när allt som gått så bra börjar köra ihop sig. När allt det där roliga blir så jobbigt.

Jag har fått otroligt med stöd och hjälp av Tove när jag så nära inpå tävling fick problem med rygg och benen.

Hon fick mig att starta i ett lopp jag redan från början mer eller mindre visste att jag kanske inte kunde slutföra. Detta låter kanske lite konstigt.

Men jag startade med ett grymt stort självförtroende och inställningen att jag skulle göra mitt bästa.

Känslan av rädsla och ångest som jag hade inför starten i Kalmar var som bortblåst.

Jag gjorde verkligen allt jag kunde, och visst är jag ledsen över att jag fick bryta loppet.

Men Tove fanns där direkt för att styra in mig på rätt spår och efter lite utvärdering och snack så kom vi båda fram till att jag tog rätt beslut.

Det jag tog med mig från loppet var känslan av att jag verkligen försökte och gjorde mitt bästa. Det tog mig väldigt långt på vägen. Det gjorde även att jag kunde se det positiva med hela resan och starten i tävlingen som jag tyvärr inte kunde slutföra.

Det hjälpte mig även att snabbt kunna fokusera på nya mål.

Slutsatsen av det hela är:

Att en bra tränare finns där även om det går bra eller dåligt. Stöttar och pushar oavsett hur väder och vind blåser. En tränare ska kunna vara flexibel och lyhörd för just dina behov i både mot och medgångar.

Alla dessa positiva egenskaper besitter Tove. Hon är helt klart en väldigt kompetent tränare och en grymt trevlig tjej!

Även fast jag endast har haft Tove som tränare så är Jag är väldigt säker på att jag hittat en av Sveriges bästa Triathlontränare.

Tänkte jag skulle berätta historien från början.

I min ungdom (låter som att jag är flera 100 år gammal) så testade jag på en hel del olika sporter, allt från att åka längdskidor till att spela fotboll och bandy, ingen av sporterna passade mig riktigt bra. Jag har alltid haft dåligt självförtroende när det kommit till fysisk aktivitet. När jag tänker efter och försöker komma på vad denna osäkerhet bottnar i så har jag inget direkt svar. Det enda jag kan komma på är att jag är född väldigt sent på året, så i alla lagtävlingar och arrangemang jag deltagit i så har jag oftast varit yngst i min åldersgrupp.

Under min tid i gymnasiet så var musik och film ett större intresse än idrott. Plus att vår väldigt gamla och högst oinspirerande gymnastiklärare inte gjorde saken bättre. Tror att under totalt 3 år så hade jag 1,5 års frånvaro från gymnastiken (slutade med att jag fick ett G i betyg).

Som ni kanske förstår, så hade jag ingen raketstart på min väldigt mediokra idrottskarriär .

Anledning till att jag halkade in på träningen var att jag hade ett jobb som krävde väldigt mycket tankeverksamhet och sena kvällar och tidiga morgnar. Jag behövde helt enkelt något annat att göra för att rensa huvudet från jobbet.

Jag köpte mig ett par löparskor på Stadium och började springa, givetvis gjorde jag som alla nybörjare. Jag sprang för långt för snabbt och för ofta. Vilket resulterade i att jag drog på mig ett löparknä efter ett par månader.

Den lätt överviktiga läkaren jag träffade började med att påpeka att jag fick skylla mig själv i och med att jag sprungit, vilket aldrig kunde vara bra. Han rekommenderade total vila tills problemet försvunnit av sig själv. Jag hade ju precis upptäckt The runners high under min första mil, mina magproblem började försvinna, kroppen och knoppen vart mer avslappnad och mer harmonisk av fysisk aktivitet och nu säger läkaren åt mig att vila.

Jag gjorde tvärtemot vad läkaren sa, jag fortsatte att linka runt på mitt smärtande knä ett tag till, dock fick det mig att börja fundera på lite alternativ träning till löpningen, det där med cykel såg väldigt intressant ut + att det skulle vara skonsamt mot knäna.

Sagt och gjort, jag gick och köpte mig en cykel, jag hade inte så stor aning om vad jag ville ha för hoj, men det slutade med att jag köpte en vit linjehoj som jag än idag är mycket nöjd med.

Efter ett par månader av cykling och lätt löpning så fick jag ordning på knät och träningen började gå riktigt bra. Så en kväll så satt jag och surfade runt på youtube och av någon konstig anledning snubblade jag över en Hawaii Ironman video, ett klipp ledde till fler klipp och efter jag visste ordet av så var jag helt fast.

Det här med triathlon är nog min grej!

Jag googlade runt lite och hittade Stockholm City Triathlon`s hemsida. Jag mailade faddern i klubben. Fick en lätt panik attack och funderade på vad jag gjort och gett mig in på. Sen gick jag på ett första uppstartsmöte och ganska snabbt insåg jag, att jag kommit till en av Stockholms bästa idrottsklubbar och sporten jag valt skulle bli både väldigt utmanande, givande och krävande på ett väldigt bra sätt.

Triathlon är en väldigt individuell sport med enorm samhörighet.

let's push thing forward

This ain't the down it's the upbeat.

Ibland överaskar jag mig själv på något konstigt sätt. Trodde tiden efter misslyckandet i Frankfurt skulle bli riktigt tung och jobbig. Jag har ju trots allt investerat både mycket tid och pengar i just denna tävling. Allt från flygbiljetter hotell och ny aerohjälm osv.

Pengarna är iofs inte det största problemet, det kommer alltid nya. Tiden däremot är det lite värre med. Men all träning jag lagt ner den här säsongen har ju både gjort mig starkare och snabbare, all träning har jag ju med mig även om det inte gick som det skulle just på tävlingsdagen.

Självförtroendet och tron på att jag kan prestera har ökat mycket under året. På den här punkten finns det dock mer att hämta. Jag har blivit betydligt mer bekvämare med att tävla och den press och stress det innebär veckorna, timmarna, minuterna och sekunderna innan start.

Tror till stor del att den nyvunna självsäkerheten beror mycket på den hjälp jag fått från Tove samt de konkreta bevis jag fått från diverse testpass under träningen. Jag vet att jag kan, nu måste man bara våga hela vägen in i kaklet.

Nu till det jag skulle skriva om.

let's push things forward

Hur kommer jag vidare med kroppen sen misslyckandet i Frankfurt?

Direkt efter att tävlingen gått åt pipan så satt jag mig ner och började analysera vad som skulle kunnat orsaka mina problem. Började bläddra igenom tärningsdagboken ihop om att hitta en förklaring.

När jag väl kom hem till Sverige så skrev jag snabbt ner en lista med åtgärder jag ska/har genomfört för att förhoppningsvis nästa gång kunna göra mitt livs tävling.

• Se till att göra en riktig Bikefit, så att jag sitter optimalt på cykeln, så aerodynamiskt som möjligt men även så bekvämt som möjligt. 18 mil på cykeln är ju trots allt lång tid. Vill ju kunna kliva av cykeln och kunna riva av en bra löpning.
• Försöka få till en magnetröntgen av ryggen och bäckenet för att se om jag har någon kota som ligger fel eller är skadad. Inte för att jag tror att så är fallet, men det är ju bättre att veta än att fundera.
• Gör ett blodprov och säkerställa att jag inte saknar eller lider brist av några viktiga ämnen i kroppen. Blodprovet kommer dock vara den jobbigaste saken att bocka av på listan då jag är extremt spruträdd och gillar inte alls att se blod. Det får mig att bli både panikslagen och illamående.

När jag skrollade igenom min träningsdagbok så slogs jag av en sak. Mina lätta pass har nog varit lite väl hårda. Jag har under våren och sommaren känt mig starkare och starkare och kört på hårdare och hårdare. Vilket gjort att skillnaden mellan de hårda och lättare passen har blivit betydligt mindre än vad det borde vara.

Jag pratade lite med Tove om detta, och hon sa en intressant sak.

”Ett lätt cykelpass kan aldrig gå för långsamt”

Keep the Hard Days Hard and the Easy Days Easy.

Jag måste helt enkelt lära mig att backa av och släppa fixidéerna om att göra snabba tider på lätta dagar. Tävling är tävling och träning är träning.

Lättare sagt än gjort men jag ska börja försöka redan idag.

Nästa mål på resan.