let's push thing forward

This ain't the down it's the upbeat.

Ibland överaskar jag mig själv på något konstigt sätt. Trodde tiden efter misslyckandet i Frankfurt skulle bli riktigt tung och jobbig. Jag har ju trots allt investerat både mycket tid och pengar i just denna tävling. Allt från flygbiljetter hotell och ny aerohjälm osv.

Pengarna är iofs inte det största problemet, det kommer alltid nya. Tiden däremot är det lite värre med. Men all träning jag lagt ner den här säsongen har ju både gjort mig starkare och snabbare, all träning har jag ju med mig även om det inte gick som det skulle just på tävlingsdagen.

Självförtroendet och tron på att jag kan prestera har ökat mycket under året. På den här punkten finns det dock mer att hämta. Jag har blivit betydligt mer bekvämare med att tävla och den press och stress det innebär veckorna, timmarna, minuterna och sekunderna innan start.

Tror till stor del att den nyvunna självsäkerheten beror mycket på den hjälp jag fått från Tove samt de konkreta bevis jag fått från diverse testpass under träningen. Jag vet att jag kan, nu måste man bara våga hela vägen in i kaklet.

Nu till det jag skulle skriva om.

let's push things forward

Hur kommer jag vidare med kroppen sen misslyckandet i Frankfurt?

Direkt efter att tävlingen gått åt pipan så satt jag mig ner och började analysera vad som skulle kunnat orsaka mina problem. Började bläddra igenom tärningsdagboken ihop om att hitta en förklaring.

När jag väl kom hem till Sverige så skrev jag snabbt ner en lista med åtgärder jag ska/har genomfört för att förhoppningsvis nästa gång kunna göra mitt livs tävling.

• Se till att göra en riktig Bikefit, så att jag sitter optimalt på cykeln, så aerodynamiskt som möjligt men även så bekvämt som möjligt. 18 mil på cykeln är ju trots allt lång tid. Vill ju kunna kliva av cykeln och kunna riva av en bra löpning.
• Försöka få till en magnetröntgen av ryggen och bäckenet för att se om jag har någon kota som ligger fel eller är skadad. Inte för att jag tror att så är fallet, men det är ju bättre att veta än att fundera.
• Gör ett blodprov och säkerställa att jag inte saknar eller lider brist av några viktiga ämnen i kroppen. Blodprovet kommer dock vara den jobbigaste saken att bocka av på listan då jag är extremt spruträdd och gillar inte alls att se blod. Det får mig att bli både panikslagen och illamående.

När jag skrollade igenom min träningsdagbok så slogs jag av en sak. Mina lätta pass har nog varit lite väl hårda. Jag har under våren och sommaren känt mig starkare och starkare och kört på hårdare och hårdare. Vilket gjort att skillnaden mellan de hårda och lättare passen har blivit betydligt mindre än vad det borde vara.

Jag pratade lite med Tove om detta, och hon sa en intressant sak.

”Ett lätt cykelpass kan aldrig gå för långsamt”

Keep the Hard Days Hard and the Easy Days Easy.

Jag måste helt enkelt lära mig att backa av och släppa fixidéerna om att göra snabba tider på lätta dagar. Tävling är tävling och träning är träning.

Lättare sagt än gjort men jag ska börja försöka redan idag.

Nästa mål på resan.