I min ungdom (låter som att jag är flera 100 år gammal) så testade jag på en hel del olika sporter, allt från att åka längdskidor till att spela fotboll och bandy, ingen av sporterna passade mig riktigt bra. Jag har alltid haft dåligt självförtroende när det kommit till fysisk aktivitet. När jag tänker efter och försöker komma på vad denna osäkerhet bottnar i så har jag inget direkt svar. Det enda jag kan komma på är att jag är född väldigt sent på året, så i alla lagtävlingar och arrangemang jag deltagit i så har jag oftast varit yngst i min åldersgrupp.
Under min tid i gymnasiet så var musik och film ett större intresse än idrott. Plus att vår väldigt gamla och högst oinspirerande gymnastiklärare inte gjorde saken bättre. Tror att under totalt 3 år så hade jag 1,5 års frånvaro från gymnastiken (slutade med att jag fick ett G i betyg).
Som ni kanske förstår, så hade jag ingen raketstart på min väldigt mediokra idrottskarriär .
Anledning till att jag halkade in på träningen var att jag hade ett jobb som krävde väldigt mycket tankeverksamhet och sena kvällar och tidiga morgnar. Jag behövde helt enkelt något annat att göra för att rensa huvudet från jobbet.
Jag köpte mig ett par löparskor på Stadium och började springa, givetvis gjorde jag som alla nybörjare. Jag sprang för långt för snabbt och för ofta. Vilket resulterade i att jag drog på mig ett löparknä efter ett par månader.
Den lätt överviktiga läkaren jag träffade började med att påpeka att jag fick skylla mig själv i och med att jag sprungit, vilket aldrig kunde vara bra. Han rekommenderade total vila tills problemet försvunnit av sig själv. Jag hade ju precis upptäckt The runners high under min första mil, mina magproblem började försvinna, kroppen och knoppen vart mer avslappnad och mer harmonisk av fysisk aktivitet och nu säger läkaren åt mig att vila.
Jag gjorde tvärtemot vad läkaren sa, jag fortsatte att linka runt på mitt smärtande knä ett tag till, dock fick det mig att börja fundera på lite alternativ träning till löpningen, det där med cykel såg väldigt intressant ut + att det skulle vara skonsamt mot knäna.
Sagt och gjort, jag gick och köpte mig en cykel, jag hade inte så stor aning om vad jag ville ha för hoj, men det slutade med att jag köpte en vit linjehoj som jag än idag är mycket nöjd med.
Efter ett par månader av cykling och lätt löpning så fick jag ordning på knät och träningen började gå riktigt bra. Så en kväll så satt jag och surfade runt på youtube och av någon konstig anledning snubblade jag över en Hawaii Ironman video, ett klipp ledde till fler klipp och efter jag visste ordet av så var jag helt fast.
Det här med triathlon är nog min grej!
Jag googlade runt lite och hittade Stockholm City Triathlon`s hemsida. Jag mailade faddern i klubben. Fick en lätt panik attack och funderade på vad jag gjort och gett mig in på. Sen gick jag på ett första uppstartsmöte och ganska snabbt insåg jag, att jag kommit till en av Stockholms bästa idrottsklubbar och sporten jag valt skulle bli både väldigt utmanande, givande och krävande på ett väldigt bra sätt.
Triathlon är en väldigt individuell sport med enorm samhörighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar